Blogguppgift B: Pressetik och murvelmoral

Blogguppgift B: Pressetik och murvelmoral

Enligt Nils Funcke är svenska regeringsformen (RF), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetslagen (YGL) bland de främsta i världen. Han skriver att det alltid stått en strid om tryck- och yttrandefriheten där försök till påverkan har gjort men att pressen oftast lyckats stå emot. Och jag trodde därmed att svensk press var lika stark än idag men så är det inte enligt dagens svenska medieforskare.

För svenska medieforskare skriver i DN (050926) på ”Dagen debatt” att svenska medier får dåligt betyg när det gäller pressetik. Sverige hamnar därför på samma betyg som länder där det inte råder full pressfrihet. Och pressens granskningssystem, Pressombudsmannen (PO) och Pressombudsnämnden (PON), har försvagats enligt en studie. Hur kan det ha blivit så?

Medieforskarna anser att expansion inom medieområdet med många nya kanaler och därmed den intensifierade konkurrensen mellan medierna samt värdeförändringar i samhället som påverkat synen på journalistiken kan vara tänkbara faktorer bakom förändringarna.

Expansionen inom medieområdet har utvecklats till fler stora mediekonglomerat där stora bolag köper upp de små mediebolagen. Detta leder självklart till intensifierad konkurrens. Det gäller att vara först med en nyhet för att locka flest lyssnare, tittare och läsare. Och detta har medfört att medierna ofta överträffar varandra i att våga publicera alltfler uppgifter. Man lär av varandra att våga bryta mot god publicistiks sed.

Det är inte värdeförändringar i samhället som har påverkat journalistiken utan att det är mediebolagen eller snarare dess (chef)redaktörer som står för värdeförändringen. För det är (chef)redaktörerna som är ansvarig utgivare för det journalistiska materialet. Murvlarnas moral är det oftast inget fel på eftersom de som arbetstagare har att inrätta sig i medielogiken. Makten över medierna finns högre upp i hierarkin, bland redaktörer och ägare. Jag vill därmed ge ett exempel från PO/PON:s hemsida som belyser detta.

År 2006 rapporterade medierna om en man som var misstänkt för en serie överfall och våldtäkter på sammanlagt åtta kvinnor i Umeå mellan 1998 och 2005. Pressen kallade honom ”Hagamannen”. Expressens publicering om ”Hagamannen” den 30 mars år 2006 anmäldes till Pressombudsmannen (PO), av både mannen och mannens anhöriga. På löpsedeln och förstasidan presenterades han med foto, förnamn och ålder. Och inne i tidningen stod även hans efternamn, bostadsort, yrke och arbetsplats. Bilder visades av honom som ung och vuxen samt på dennes bostad. De publicitetsregler som Expressen åsidosatte var att respektera den personliga integriteten, vara varsam med bilder och vara försiktig med namn.

PO gjorde bedömningen att Expressen skulle klandras för att inte ha iakttagit god publicistisk sed gällande för bådas anmälan. Bedömningen grundas på att publiceringen inte kunde försvaras av allmänintresset.

PON ansåg att publiceringen kunde försvaras av ”det utomordentligt stora allmänintresset” och skäl till att klandra Expressen förelåg inte gällande mannens anmälan. PON ansåg däremot att publicerade uppgifter medfört publicitetsskada för mannens sambo och barn, och Expressen hade därmed brutit mot god publicistisk sed gällande för de anhörigas anmälan.

Expressen anser att de rapporterade sakligt och fritt från spekulationer för att ge allmänheten fakta. Man poängterade att personen i fråga ännu inte var dömd. Och därmed har Expressen följt publicitetsregeln att ge korrekta nyheter. Expressen har delvis rätt i att publiceringen av uppgifterna kunde försvaras av allmänintresset eftersom det faktiskt är mediernas uppgift att informera. Mina åsikter i ärendet är i enlighet med PO och hans klander av tidningen är riktig då Expressen faktiskt har brutit mot god publicistisk sed. Expressen borde ha avvaktat med att uppge mannens identitet och bild, anser jag. Dessa uppgifter borde ha uppgetts först när häktningsförhandlingarna i tingsrätten inletts eftersom uppgifterna då blir offentliga handlingar och därmed tillgängliga för vem som helst.

PO nämner att publiceringen skedde i ett läge då det inte kunde uteslutas att utpekandet skulle försvåra brottsutredningen. Och med tanke på detta skulle klander av Expressen kunna utgöras av att grovt bryta mot god publicistisk sed, tycker jag. Om jag minns rätt så medförde publiceringen att en av de misshandlade kvinnornas vittnesmål ansågs vara mindre trovärdigt då hon kunde ha påverkats av mediernas bild av den åtalade mannen. Att pressen publicerar uppgifter som kan påverka utgången i juridiska domar är inte acceptabelt, tycker jag. För min del räcker det om medierna uppger färre uppgifter än vad de gjorde. Mannens ålder och en viss bakgrund är intressant men identitet (som namn eller bild) bör inte redovisas förrän domstolsförhandlingarna inleds. Och jag kan inte vara ensam om dessa åsikter, tror jag.

Hur ska vi stoppa denna utveckling och återskapa ett bättre betyg när det gäller pressetik?

En väg är att se över PO/PON. Uppfattningarna om vilka publicistiska principer som är ”goda” samt vilken roll som PO/PON egentligen ska spela modifieras fortlöpande. En ny revidering bör göras då den senaste är gjord för över18 år sedan och eftersom pressens granskningssystem verkar ha försvagats. Och det gäller även att göra PO mer känt för människor. För studier visar att PON är särskilt okänd. Straffskalan bör ses över för idag består straffet i att publicera nämndens kritik och i att betala en avgift på mellan 10 000- 25 000 kronor. Inte tillräckligt avskräckande, anser jag.

En annan väg är att vi som konsumenter har makt och kan välja att avstå från att köpa dessa kvällstidningar. För kvällspressen är ledande när det gäller att förbise publicitetsreglerna, anser jag. Den bästa vägen är att medierna ser till att följa de publicitetsregler som finns uppställda. Vi måste kunna lita på att det vi läser, hör eller ser är sant. Om alltför många osanningar förekommer förlorar vi tillit och förtroende till medierna. Och detta leder slutligen till en avtagande publik.

/Camilla Petersson