Blogguppgift E: The Elements of Journalism
Kovach och Rosenstiel skriver i boken ”The elements of journalism” att journalistiken håller på att försvagas och att journalistikens uppdrag idag hotas av den ökande marknadsbaserade journalistiken. De anser att idag hotas journalistiken inte enbart av regeringars censur utan även av ny teknik, mediekonglomerat och globaliseringen. Boken är skriven för att hjälpa journalister med att förtydliga journalistikens värderingar men också hjälpa medborgarna att kräva god journalistik. För att inte journalistiken ska försvagas måste vi som blivande (anställda) journalister men också som medborgare ställa krav på journalistiken, anser även jag. Resonemanget i boken har kopplingar till den svenske medieforskaren Gunnar Nygren och den brittiske journalisten Nick Davies som också ser en förändring av både journalistiken och journalistrollen idag. Nygren och Davies anser att journalister har förlorat makten över sina jobb (professionen). De ser också liknande hot mot journalistiken.
Journalistikens uppdrag i Sverige kommer ytterst från vårt (demokratiska) samhälle. Och journalistikens första lojalitet ska alltid vara till medborgarna, precis vad Kovach och Rosenstiel också anser. Men den enskilde journalisten har självklart också ett uppdrag från arbetsgivaren som inte går att bortse helt ifrån, men lojaliteten till arbetsgivaren ska alltid komma näst efter lojaliteten till medborgarna. Kovach och Rosenstiel redovisar några undersökningar där man hade frågat journalisterna vilka som de främst jobbade för. Resultatet visade att cirka 70 % av journalisterna placerade publiken på första plats gällande för lojaliteten. Och detta är en alldeles för låg siffra, anser jag. För nog borde väl alla journalister veta att det är hos publiken som lojaliteten främst ska vara?
Vad har då den svenska pressen att rätta sig efter? Mediernas tre uppgifter är, enligt 1994 års pressutredning, att ge information, granska och vara ett forum för debatt (Hadenius & Weibull, 2003, s. 37). Uppgifterna ska utföras enligt journalistisk etik, krav på objektivitet (sanning, relevans, balans och neutral presentation) och källkritik (all fakta ska ha en klart angiven uppgiftslämnare eller på annat sätt vara tillfredställande bekräftade) (Hadenius & Weibull, 2003, s. 372). Detta är vad medierna och dess journalister är förbundna att följa när det gäller nyhetsförmedling i Sverige. Och andra demokratiska länder har liknande krav.
Kovach och Rosenstiel har formulerat tio grundläggande principer för journalistiken där några sammanfaller med de svenska principerna, som redovisades tidigare, för hur de journalistiska uppgifterna ska utföras. Vi har redan berört kravet på lojalitet. De anser att journalistikens första åtagande är till sanningen och pekar på svårigheterna med att ta reda på sanningen eftersom det idag finns så mycket information tillgänglig genom ny teknik (internet) och globalisering. Det är svårt att ta reda på sanningen idag men ny teknik och globalisering är inte enbart av ondo, anser jag. För vi får ju reda på oerhört mycket mer än vad vi fick tidigare. Men vad jag förstår är deras oro handlar om att de lokala nyheterna riskerar att försvinna i mängden bland alla globala nyheter. Den risken tror inte jag är stor för människor är intresserade av både lokala och globala nyheter.
De pekar vidare på en också för mig viktig punkt och det är verifiering. Det som skiljer journalistiken från underhållning, propaganda, fiction och konst är verifieringen. Idag publicerar medierna ibland omedelbart eftersom man ändå kan ändra i efterhand om något skulle vara felaktigt och man publicerar nyheter eftersom de ändå redan är ute i mediesystemet. Detta ger direkta kopplingar till Nygren och Davies resonemang. Vi bör kanske inte tänka på objektiviteten som ett mål utan som en metod för att säkerställa objektiviteten i nyhetsartiklarna. Sedan gäller det att vara så transparent som möjligt om metoder och motiv, att presentera trovärdigt, att lita på sitt eget ursprungliga rapporterande och att gör sitt eget jobb. Och slutligen gäller det att vara öppen nog att acceptera att nästa person som du talar med kan förändra hela meningen med berättelsen eller även övertyga att du inte har någon berättelse.
Sedan pekar de på att journalister måste hålla sig oberoende från de som de täcker och det tror jag att svenska journalister faktiskt gör. Journalister måste tjänstgöra som en oberoende övervakare och författarna anser att denna roll hotas av konglomeraten. Detta ser vi också i svenska medier, anser jag. För svenska medier ger inte tillräckligt med utrymme för granskning idag. Ofta ser vi nyhetsinslag om något ämne som granskas men ingen tycks följa upp med en politisk debatt eller med vidare utfrågning av ansvariga. Där brister svenska medier, tycker jag. Sedan anser de att journalister har en skyldighet att undersöka sitt personliga samvete. Och det tror jag faktiskt att svenska journalister gör men att de inte kommer någon vart med sina synpunkter eller förslag som de kanske lägger fram för arbetsgivaren. Men det är viktigt att peka på. Boken pekar på dessa tio viktiga principer för journalistiken och dessa måste vi alltid ha i tankarna i vårt jobb som journalister. Men vi måste också agera efter dessa så långt det är möjligt.
Medborgarna har också rättigheter och ansvar när det handlar om nyheter. Jag tror att vi behöver upplysa medborgarna om vad de kan förvänta sig och vad de kan kräva av svenska medier. För många är nog inte medvetna om detta. Det var inte heller jag innan jag läst om tryck- och yttrandefrihet. Dags att utnyttja den makt som vi medborgare har i demokratiska länder, kanske?
/Camilla Petersson
onsdag 28 maj 2008
söndag 4 maj 2008
Blogguppgift D: Journalistik i kris?
Blogguppgift D: Journalistik i kris?
Böckerna ”Yrke på glid- om journalistrollens de-professionalisering” av Gunnar Nygren och ”Flat Earth News” av Nick Davies belyser den förändring av journalistiken och journalistrollen som vi idag kan se. De anser att journalister har förlorat makten över sina jobb (professionen). Nygren anser att dagens journalister är mediearbetare utan makt och att de numera är innehållsleverantörer i stora text-, ljud- och bildfabriker. Davies visar i sin undersökning att de flesta av alla artiklar i brittiska kvalitetstidningar kommer helt eller delvis från nyhets- eller pr-byråer och enbart 12 % av det redaktionella innehållet är eget material. Jag gjorde för en tid sedan en innehållsanalys av hur Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skildrade valet av nya presidentkandidater i USA under en vecka i februari. 70 % för DN respektive 60 % för SvD av nyhetsartiklarna kom från den egna tidningen och 30 respektive 40 % kom därmed från andra nyhetsbyråer. Kanske är det inte lika illa i Sverige som i Storbritannien, ännu? Men jag förmodar att Sverige går en liknande framtid till mötes som den i Storbritannien då våra tryck- och yttrandefrihetslagar samt public service är utformade ungefär likadant.
Vad både Nygren och Davies kritiserar är den bristande källkritiken, i synnerhet på webben. Nygren menar att man lägger ut nyheten på webben och rättar därefter om någonting är fel. Och att göra så är inte god journalistik, anser jag. Även public service som BBC producerar falska nyheter, enligt Davies. Han nämner Irakkriget och Milleniumbuggen, där datorerna skulle krascha vid sekelskiftet. Och här ligger förklaringen i propaganda, anser jag. För också journalister kan luras av skickliga politiker som är medietränade och av pr-byråer som hjälper till att få fram sina kunders budskap. Men självklart ligger också en förklaring i att BBC enbart, av ekonomiska skäl, ger oss en vinkel av en nyhet som sedan körs i alla kanaler, precis som Davies säger. Chanserna att avslöja propaganda ökar självklart med antalet journalister som granskar materialet.
Nygren säger att det går att hitta en balans mellan stark professionalisering och marknadsstyrning och nämner USA som ett lysande exempel. Jag ställer mig tveksam till att USA verkligen har en stark profession som Nygren säger. För amerikanska medier accepterade under Irakkriget att inte publicera bilder på dödade soldaters kistor. Och detta visar faktiskt de amerikanska mediernas svaga makt, anser jag.
Makten tas tillbaka främst genom att slopa vikariatsanställningar. Alla som varit vikarier vet att man, av rädsla att förstöra en framtida anställning, gör precis som arbetsgivaren vill. Och att 1/3 av Sveriges Radios (SR) anställda är vikarier är minst sagt förvånande, anser jag. Men det visar att också SR är kommersialiserat idag.
Davies föreslår att innehållsdeklarera nyheter för att sätta press på medieproducenterna. Och det kan vara en lösning. För om alltför många falska uppgifter publiceras undermineras läsarnas, tittarnas och lyssnarnas förtroende. Publiken försvinner förmodligen automatiskt eftersom de vill veta att det de läser, ser och hör är sant. Men om public service, som anser vara mer trovärdigt medier än andra medier i undersökningar, också sänder ut falska nyheter har vi ett stort problem framför oss. Vi svenskar måste ge public service mer pengar för TV- och radioproduktion så att vi ges en nyanserad och framförallt trovärdig bild av verkligheten. Vi bör göra en revidering av PO/PON och utöka granskningen av press. Och vi bör se över de regler som gäller för journalistisk produktion och ytterligare diskutera journalistens roll.
De som äger och slutligen producerar media har störst del i att det har blivit så här men också politiker och delvis den enskilde journalisten. Göran Rosenberg skriver i ”Tankar om journalistik” att Jan Stenbeck hade åsikter om både tidningar och TV-program. Enligt Davies har ägarna alltid lagt sig i produktionen men kanske inte fullt lika mycket som idag. Men Rosenberg sätter fingret på en annan viktig aspekt nämligen att trovärdigheten hänger samman med avsikten. Medieföretaget måste självklart gå med ekonomisk vinst men materialet måste publiceras i enlighet med de lagar och regler som gäller för press, radio- och TV. Mediernas tre uppgifter, enligt 1994 års pressutredning, är att ge information, granska och vara ett forum för debatt. Och dessa tre uppgifter måste tas på allvar. Om inte detta tas på allvar borde medieföretagen inte få fortsätta producera media, anser jag. Den enskilde journalisten kan stå upp för sina journalistiska ideal som att uppgifterna ska utföras enligt journalistisk etik, krav på objektivitet (sanning, relevans, balans och neutral presentation) och källkritik (all fakta ska ha en klart angiven uppgiftslämnare eller på annat sätt vara tillfredställande bekräftade). Davies vill att alla journalister ska kräva tid vid nyhetsdesken och påpeka att den här nyheten är viktig trots att den inte genererar pengar. Och detta kan varje enskild journalist göra. På så vis kan vi i alla fall vinna små framsteg. Men en motarbetad journalist har dessvärre oftast att välja mellan att byta arbetsgivare eller att rätta in sig i leden. Det är inte alltid så enkelt.
/Camilla Petersson
Böckerna ”Yrke på glid- om journalistrollens de-professionalisering” av Gunnar Nygren och ”Flat Earth News” av Nick Davies belyser den förändring av journalistiken och journalistrollen som vi idag kan se. De anser att journalister har förlorat makten över sina jobb (professionen). Nygren anser att dagens journalister är mediearbetare utan makt och att de numera är innehållsleverantörer i stora text-, ljud- och bildfabriker. Davies visar i sin undersökning att de flesta av alla artiklar i brittiska kvalitetstidningar kommer helt eller delvis från nyhets- eller pr-byråer och enbart 12 % av det redaktionella innehållet är eget material. Jag gjorde för en tid sedan en innehållsanalys av hur Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skildrade valet av nya presidentkandidater i USA under en vecka i februari. 70 % för DN respektive 60 % för SvD av nyhetsartiklarna kom från den egna tidningen och 30 respektive 40 % kom därmed från andra nyhetsbyråer. Kanske är det inte lika illa i Sverige som i Storbritannien, ännu? Men jag förmodar att Sverige går en liknande framtid till mötes som den i Storbritannien då våra tryck- och yttrandefrihetslagar samt public service är utformade ungefär likadant.
Vad både Nygren och Davies kritiserar är den bristande källkritiken, i synnerhet på webben. Nygren menar att man lägger ut nyheten på webben och rättar därefter om någonting är fel. Och att göra så är inte god journalistik, anser jag. Även public service som BBC producerar falska nyheter, enligt Davies. Han nämner Irakkriget och Milleniumbuggen, där datorerna skulle krascha vid sekelskiftet. Och här ligger förklaringen i propaganda, anser jag. För också journalister kan luras av skickliga politiker som är medietränade och av pr-byråer som hjälper till att få fram sina kunders budskap. Men självklart ligger också en förklaring i att BBC enbart, av ekonomiska skäl, ger oss en vinkel av en nyhet som sedan körs i alla kanaler, precis som Davies säger. Chanserna att avslöja propaganda ökar självklart med antalet journalister som granskar materialet.
Nygren säger att det går att hitta en balans mellan stark professionalisering och marknadsstyrning och nämner USA som ett lysande exempel. Jag ställer mig tveksam till att USA verkligen har en stark profession som Nygren säger. För amerikanska medier accepterade under Irakkriget att inte publicera bilder på dödade soldaters kistor. Och detta visar faktiskt de amerikanska mediernas svaga makt, anser jag.
Makten tas tillbaka främst genom att slopa vikariatsanställningar. Alla som varit vikarier vet att man, av rädsla att förstöra en framtida anställning, gör precis som arbetsgivaren vill. Och att 1/3 av Sveriges Radios (SR) anställda är vikarier är minst sagt förvånande, anser jag. Men det visar att också SR är kommersialiserat idag.
Davies föreslår att innehållsdeklarera nyheter för att sätta press på medieproducenterna. Och det kan vara en lösning. För om alltför många falska uppgifter publiceras undermineras läsarnas, tittarnas och lyssnarnas förtroende. Publiken försvinner förmodligen automatiskt eftersom de vill veta att det de läser, ser och hör är sant. Men om public service, som anser vara mer trovärdigt medier än andra medier i undersökningar, också sänder ut falska nyheter har vi ett stort problem framför oss. Vi svenskar måste ge public service mer pengar för TV- och radioproduktion så att vi ges en nyanserad och framförallt trovärdig bild av verkligheten. Vi bör göra en revidering av PO/PON och utöka granskningen av press. Och vi bör se över de regler som gäller för journalistisk produktion och ytterligare diskutera journalistens roll.
De som äger och slutligen producerar media har störst del i att det har blivit så här men också politiker och delvis den enskilde journalisten. Göran Rosenberg skriver i ”Tankar om journalistik” att Jan Stenbeck hade åsikter om både tidningar och TV-program. Enligt Davies har ägarna alltid lagt sig i produktionen men kanske inte fullt lika mycket som idag. Men Rosenberg sätter fingret på en annan viktig aspekt nämligen att trovärdigheten hänger samman med avsikten. Medieföretaget måste självklart gå med ekonomisk vinst men materialet måste publiceras i enlighet med de lagar och regler som gäller för press, radio- och TV. Mediernas tre uppgifter, enligt 1994 års pressutredning, är att ge information, granska och vara ett forum för debatt. Och dessa tre uppgifter måste tas på allvar. Om inte detta tas på allvar borde medieföretagen inte få fortsätta producera media, anser jag. Den enskilde journalisten kan stå upp för sina journalistiska ideal som att uppgifterna ska utföras enligt journalistisk etik, krav på objektivitet (sanning, relevans, balans och neutral presentation) och källkritik (all fakta ska ha en klart angiven uppgiftslämnare eller på annat sätt vara tillfredställande bekräftade). Davies vill att alla journalister ska kräva tid vid nyhetsdesken och påpeka att den här nyheten är viktig trots att den inte genererar pengar. Och detta kan varje enskild journalist göra. På så vis kan vi i alla fall vinna små framsteg. Men en motarbetad journalist har dessvärre oftast att välja mellan att byta arbetsgivare eller att rätta in sig i leden. Det är inte alltid så enkelt.
/Camilla Petersson
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)