fredag 4 april 2008

Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Christer Berglund har skrivit boken ”I dödens väntrum”. Det är den sista berättelsen av totalt 15 stycken som har gett boken dess titel. Bokens första del skildrar människor som är brutala våldsmän, andra delen skildrar människor som är kända personer och sista delen skildrar människor av olika slag. I den första delen går Berglund bakom rubrikerna och visar att det alltid finns en människa i varje mördare och en orsak till varför mordet skedde. När vi läser i tidningar om mord väcks vår avsky för mördaren men Berglund vill ge oss en bakgrund och omständigheter som vi annars inte får. Och detta gör han väldigt bra. Oftast ligger självklart mentala sjukdomar bakom morden. Och kanske att Berglund vill med dessa berättelser fokusera på att alla människor har rätt till en andra chans? Det kunde kanske ha varit du eller jag som under liknande omständigheter mördat. Jag tror att han vill krympa utrymmet mellan ”vi och dem” med sina berättelser.

Jag vill lyfta fram tre berättelser som jag särskilt uppskattar. I ”Privat med porrkungen” får vi veta mer om Berth Milton som äger Private Media Group. Milton Jr höll själv tidningen Private så långt ifrån sig som han kunde men pengarna var det enda skälet att ta sig an företaget. Berglund sätter fokus på dubbelmoralen.

I ”Janne Josefssons mörka hemlighet” visar Berglund att även Josefsson har brister. Josefsson är en förebild för mig som journalist då han vågar ställa tuffa frågor och belysa saker som annars inte tas upp till ytan i medierna. Men Berglund pekar på att även Josefsson kan ta till diskutabla metoder som när han i SVT:s Striptease skulle ha tvingat Taxi Göteborg till en svartkörning.

”I dödens väntrum” skildras mötet mellan en man och en kvinna som bara fick 56 dagar tillsammans eftersom döden satte stopp för deras kärlekshistoria. Berglund sätter fokus på livet och döden.

Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, skriver i förordet till boken att ”Christer Berglund är en verklighetsartist”. Och jag håller med honom. Berglund skriver om saker vi egentligen inte vill veta. Som att mördare också är människor eller att Janne Josefsson också har brister. Varken vi själva eller media tycks vilja tränga bakom nyhetsrubrikerna. Berglund skildrar människorna bakom rubrikerna och ger oss en bredare synvinkel på händelserna. Och det gör han verkligen bra. Den här formen av bok med många berättelser var nytt för mig men har bidragit till eftertanke en lång tid framåt. Martin Jönsson uttrycker det ”att berättelserna har kommit att rita om vår världsbild en smula”. Boken har i alla fall ritat om min världsbild en smula. Jag hoppas att du låter boken också rita om din världsbild en smula. ”I dödens väntrum” är verkligen en läsvärd bok.

Författaren anser att han själv är en usel nyhetsreporter. Men jag menar tvärtom att Berglund är utmärkt nyhetsreporter eftersom han ser och låter oss se det som vi annars inte ser. Han tränger in i nyheterna på djupet. Och förmodligen stoppades han som nyhetsreporter av medielogiken. För oftast finns tyvärr inte utrymme för sådant berättande i media.

Om en bok ska benämnas journalistik så ställs krav på sanning, källkritik och etik. Men om en bok ska benämnas skönlitteratur ställs inte krav på sanning, källkritik och etik. Litteratur brukar delas in i skönlitteratur med ett påhittat innehåll och facklitteratur med ett dokumentärt innehåll. Det skönlitterära sättet att uttrycka sig utgår från fantasin och det dokumentära sättet att uttrycka sig utgår från fakta. Boken är varken enbart journalistik eller skönlitteratur och därmed kan inte krav på sanning, källkritik och etik ställas. Det är ändå det dokumentära som är i fokus i Berglunds bok, anser jag. ”Allt skildras ur någons ögon” skriver Jan Gradvall om objektivitet i Sydsvenskan 060115. Boken skildras ur Berglunds ögon och vi får därmed läsa vad han ser, och inte ser. Och Berglund hanterar den här typen av journalistik bra, tycker jag. Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan 060115 att new journalism ger oss läsare ”det bästa av två världar” genom att kombinera journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Och så är det faktiskt. Jag anser att boken ska benämnas litterär journalistik och inte journalistisk litteratur. Berglund utgår främst från journalistisk fakta som uttrycks med litteraturens inlevelseförmåga. Men valet är inte självklart.

Fördelar med journalistik i den här formen är att vi får veta än mer om händelser men nackdelar är att vi inte kan vara säkra på om innehållet i texten verkligen är sant. Berglunds texter har tidigare publicerats i Café, Dolly, Metallarbetaren, Upp & Ner, och Tur & Retur. Bokens prolog har publicerats i Sveriges Tidskrifter och dess epilog i Dagens Nyheter. De publicerade texterna borde kanske därför vara producerade i enlighet med krav om sanning, källkritik och etik. Men vad som är sanning får läsaren själv bedöma.

/Camilla Petersson