Blogguppgift E: The Elements of Journalism
Kovach och Rosenstiel skriver i boken ”The elements of journalism” att journalistiken håller på att försvagas och att journalistikens uppdrag idag hotas av den ökande marknadsbaserade journalistiken. De anser att idag hotas journalistiken inte enbart av regeringars censur utan även av ny teknik, mediekonglomerat och globaliseringen. Boken är skriven för att hjälpa journalister med att förtydliga journalistikens värderingar men också hjälpa medborgarna att kräva god journalistik. För att inte journalistiken ska försvagas måste vi som blivande (anställda) journalister men också som medborgare ställa krav på journalistiken, anser även jag. Resonemanget i boken har kopplingar till den svenske medieforskaren Gunnar Nygren och den brittiske journalisten Nick Davies som också ser en förändring av både journalistiken och journalistrollen idag. Nygren och Davies anser att journalister har förlorat makten över sina jobb (professionen). De ser också liknande hot mot journalistiken.
Journalistikens uppdrag i Sverige kommer ytterst från vårt (demokratiska) samhälle. Och journalistikens första lojalitet ska alltid vara till medborgarna, precis vad Kovach och Rosenstiel också anser. Men den enskilde journalisten har självklart också ett uppdrag från arbetsgivaren som inte går att bortse helt ifrån, men lojaliteten till arbetsgivaren ska alltid komma näst efter lojaliteten till medborgarna. Kovach och Rosenstiel redovisar några undersökningar där man hade frågat journalisterna vilka som de främst jobbade för. Resultatet visade att cirka 70 % av journalisterna placerade publiken på första plats gällande för lojaliteten. Och detta är en alldeles för låg siffra, anser jag. För nog borde väl alla journalister veta att det är hos publiken som lojaliteten främst ska vara?
Vad har då den svenska pressen att rätta sig efter? Mediernas tre uppgifter är, enligt 1994 års pressutredning, att ge information, granska och vara ett forum för debatt (Hadenius & Weibull, 2003, s. 37). Uppgifterna ska utföras enligt journalistisk etik, krav på objektivitet (sanning, relevans, balans och neutral presentation) och källkritik (all fakta ska ha en klart angiven uppgiftslämnare eller på annat sätt vara tillfredställande bekräftade) (Hadenius & Weibull, 2003, s. 372). Detta är vad medierna och dess journalister är förbundna att följa när det gäller nyhetsförmedling i Sverige. Och andra demokratiska länder har liknande krav.
Kovach och Rosenstiel har formulerat tio grundläggande principer för journalistiken där några sammanfaller med de svenska principerna, som redovisades tidigare, för hur de journalistiska uppgifterna ska utföras. Vi har redan berört kravet på lojalitet. De anser att journalistikens första åtagande är till sanningen och pekar på svårigheterna med att ta reda på sanningen eftersom det idag finns så mycket information tillgänglig genom ny teknik (internet) och globalisering. Det är svårt att ta reda på sanningen idag men ny teknik och globalisering är inte enbart av ondo, anser jag. För vi får ju reda på oerhört mycket mer än vad vi fick tidigare. Men vad jag förstår är deras oro handlar om att de lokala nyheterna riskerar att försvinna i mängden bland alla globala nyheter. Den risken tror inte jag är stor för människor är intresserade av både lokala och globala nyheter.
De pekar vidare på en också för mig viktig punkt och det är verifiering. Det som skiljer journalistiken från underhållning, propaganda, fiction och konst är verifieringen. Idag publicerar medierna ibland omedelbart eftersom man ändå kan ändra i efterhand om något skulle vara felaktigt och man publicerar nyheter eftersom de ändå redan är ute i mediesystemet. Detta ger direkta kopplingar till Nygren och Davies resonemang. Vi bör kanske inte tänka på objektiviteten som ett mål utan som en metod för att säkerställa objektiviteten i nyhetsartiklarna. Sedan gäller det att vara så transparent som möjligt om metoder och motiv, att presentera trovärdigt, att lita på sitt eget ursprungliga rapporterande och att gör sitt eget jobb. Och slutligen gäller det att vara öppen nog att acceptera att nästa person som du talar med kan förändra hela meningen med berättelsen eller även övertyga att du inte har någon berättelse.
Sedan pekar de på att journalister måste hålla sig oberoende från de som de täcker och det tror jag att svenska journalister faktiskt gör. Journalister måste tjänstgöra som en oberoende övervakare och författarna anser att denna roll hotas av konglomeraten. Detta ser vi också i svenska medier, anser jag. För svenska medier ger inte tillräckligt med utrymme för granskning idag. Ofta ser vi nyhetsinslag om något ämne som granskas men ingen tycks följa upp med en politisk debatt eller med vidare utfrågning av ansvariga. Där brister svenska medier, tycker jag. Sedan anser de att journalister har en skyldighet att undersöka sitt personliga samvete. Och det tror jag faktiskt att svenska journalister gör men att de inte kommer någon vart med sina synpunkter eller förslag som de kanske lägger fram för arbetsgivaren. Men det är viktigt att peka på. Boken pekar på dessa tio viktiga principer för journalistiken och dessa måste vi alltid ha i tankarna i vårt jobb som journalister. Men vi måste också agera efter dessa så långt det är möjligt.
Medborgarna har också rättigheter och ansvar när det handlar om nyheter. Jag tror att vi behöver upplysa medborgarna om vad de kan förvänta sig och vad de kan kräva av svenska medier. För många är nog inte medvetna om detta. Det var inte heller jag innan jag läst om tryck- och yttrandefrihet. Dags att utnyttja den makt som vi medborgare har i demokratiska länder, kanske?
/Camilla Petersson
onsdag 28 maj 2008
söndag 4 maj 2008
Blogguppgift D: Journalistik i kris?
Blogguppgift D: Journalistik i kris?
Böckerna ”Yrke på glid- om journalistrollens de-professionalisering” av Gunnar Nygren och ”Flat Earth News” av Nick Davies belyser den förändring av journalistiken och journalistrollen som vi idag kan se. De anser att journalister har förlorat makten över sina jobb (professionen). Nygren anser att dagens journalister är mediearbetare utan makt och att de numera är innehållsleverantörer i stora text-, ljud- och bildfabriker. Davies visar i sin undersökning att de flesta av alla artiklar i brittiska kvalitetstidningar kommer helt eller delvis från nyhets- eller pr-byråer och enbart 12 % av det redaktionella innehållet är eget material. Jag gjorde för en tid sedan en innehållsanalys av hur Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skildrade valet av nya presidentkandidater i USA under en vecka i februari. 70 % för DN respektive 60 % för SvD av nyhetsartiklarna kom från den egna tidningen och 30 respektive 40 % kom därmed från andra nyhetsbyråer. Kanske är det inte lika illa i Sverige som i Storbritannien, ännu? Men jag förmodar att Sverige går en liknande framtid till mötes som den i Storbritannien då våra tryck- och yttrandefrihetslagar samt public service är utformade ungefär likadant.
Vad både Nygren och Davies kritiserar är den bristande källkritiken, i synnerhet på webben. Nygren menar att man lägger ut nyheten på webben och rättar därefter om någonting är fel. Och att göra så är inte god journalistik, anser jag. Även public service som BBC producerar falska nyheter, enligt Davies. Han nämner Irakkriget och Milleniumbuggen, där datorerna skulle krascha vid sekelskiftet. Och här ligger förklaringen i propaganda, anser jag. För också journalister kan luras av skickliga politiker som är medietränade och av pr-byråer som hjälper till att få fram sina kunders budskap. Men självklart ligger också en förklaring i att BBC enbart, av ekonomiska skäl, ger oss en vinkel av en nyhet som sedan körs i alla kanaler, precis som Davies säger. Chanserna att avslöja propaganda ökar självklart med antalet journalister som granskar materialet.
Nygren säger att det går att hitta en balans mellan stark professionalisering och marknadsstyrning och nämner USA som ett lysande exempel. Jag ställer mig tveksam till att USA verkligen har en stark profession som Nygren säger. För amerikanska medier accepterade under Irakkriget att inte publicera bilder på dödade soldaters kistor. Och detta visar faktiskt de amerikanska mediernas svaga makt, anser jag.
Makten tas tillbaka främst genom att slopa vikariatsanställningar. Alla som varit vikarier vet att man, av rädsla att förstöra en framtida anställning, gör precis som arbetsgivaren vill. Och att 1/3 av Sveriges Radios (SR) anställda är vikarier är minst sagt förvånande, anser jag. Men det visar att också SR är kommersialiserat idag.
Davies föreslår att innehållsdeklarera nyheter för att sätta press på medieproducenterna. Och det kan vara en lösning. För om alltför många falska uppgifter publiceras undermineras läsarnas, tittarnas och lyssnarnas förtroende. Publiken försvinner förmodligen automatiskt eftersom de vill veta att det de läser, ser och hör är sant. Men om public service, som anser vara mer trovärdigt medier än andra medier i undersökningar, också sänder ut falska nyheter har vi ett stort problem framför oss. Vi svenskar måste ge public service mer pengar för TV- och radioproduktion så att vi ges en nyanserad och framförallt trovärdig bild av verkligheten. Vi bör göra en revidering av PO/PON och utöka granskningen av press. Och vi bör se över de regler som gäller för journalistisk produktion och ytterligare diskutera journalistens roll.
De som äger och slutligen producerar media har störst del i att det har blivit så här men också politiker och delvis den enskilde journalisten. Göran Rosenberg skriver i ”Tankar om journalistik” att Jan Stenbeck hade åsikter om både tidningar och TV-program. Enligt Davies har ägarna alltid lagt sig i produktionen men kanske inte fullt lika mycket som idag. Men Rosenberg sätter fingret på en annan viktig aspekt nämligen att trovärdigheten hänger samman med avsikten. Medieföretaget måste självklart gå med ekonomisk vinst men materialet måste publiceras i enlighet med de lagar och regler som gäller för press, radio- och TV. Mediernas tre uppgifter, enligt 1994 års pressutredning, är att ge information, granska och vara ett forum för debatt. Och dessa tre uppgifter måste tas på allvar. Om inte detta tas på allvar borde medieföretagen inte få fortsätta producera media, anser jag. Den enskilde journalisten kan stå upp för sina journalistiska ideal som att uppgifterna ska utföras enligt journalistisk etik, krav på objektivitet (sanning, relevans, balans och neutral presentation) och källkritik (all fakta ska ha en klart angiven uppgiftslämnare eller på annat sätt vara tillfredställande bekräftade). Davies vill att alla journalister ska kräva tid vid nyhetsdesken och påpeka att den här nyheten är viktig trots att den inte genererar pengar. Och detta kan varje enskild journalist göra. På så vis kan vi i alla fall vinna små framsteg. Men en motarbetad journalist har dessvärre oftast att välja mellan att byta arbetsgivare eller att rätta in sig i leden. Det är inte alltid så enkelt.
/Camilla Petersson
Böckerna ”Yrke på glid- om journalistrollens de-professionalisering” av Gunnar Nygren och ”Flat Earth News” av Nick Davies belyser den förändring av journalistiken och journalistrollen som vi idag kan se. De anser att journalister har förlorat makten över sina jobb (professionen). Nygren anser att dagens journalister är mediearbetare utan makt och att de numera är innehållsleverantörer i stora text-, ljud- och bildfabriker. Davies visar i sin undersökning att de flesta av alla artiklar i brittiska kvalitetstidningar kommer helt eller delvis från nyhets- eller pr-byråer och enbart 12 % av det redaktionella innehållet är eget material. Jag gjorde för en tid sedan en innehållsanalys av hur Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skildrade valet av nya presidentkandidater i USA under en vecka i februari. 70 % för DN respektive 60 % för SvD av nyhetsartiklarna kom från den egna tidningen och 30 respektive 40 % kom därmed från andra nyhetsbyråer. Kanske är det inte lika illa i Sverige som i Storbritannien, ännu? Men jag förmodar att Sverige går en liknande framtid till mötes som den i Storbritannien då våra tryck- och yttrandefrihetslagar samt public service är utformade ungefär likadant.
Vad både Nygren och Davies kritiserar är den bristande källkritiken, i synnerhet på webben. Nygren menar att man lägger ut nyheten på webben och rättar därefter om någonting är fel. Och att göra så är inte god journalistik, anser jag. Även public service som BBC producerar falska nyheter, enligt Davies. Han nämner Irakkriget och Milleniumbuggen, där datorerna skulle krascha vid sekelskiftet. Och här ligger förklaringen i propaganda, anser jag. För också journalister kan luras av skickliga politiker som är medietränade och av pr-byråer som hjälper till att få fram sina kunders budskap. Men självklart ligger också en förklaring i att BBC enbart, av ekonomiska skäl, ger oss en vinkel av en nyhet som sedan körs i alla kanaler, precis som Davies säger. Chanserna att avslöja propaganda ökar självklart med antalet journalister som granskar materialet.
Nygren säger att det går att hitta en balans mellan stark professionalisering och marknadsstyrning och nämner USA som ett lysande exempel. Jag ställer mig tveksam till att USA verkligen har en stark profession som Nygren säger. För amerikanska medier accepterade under Irakkriget att inte publicera bilder på dödade soldaters kistor. Och detta visar faktiskt de amerikanska mediernas svaga makt, anser jag.
Makten tas tillbaka främst genom att slopa vikariatsanställningar. Alla som varit vikarier vet att man, av rädsla att förstöra en framtida anställning, gör precis som arbetsgivaren vill. Och att 1/3 av Sveriges Radios (SR) anställda är vikarier är minst sagt förvånande, anser jag. Men det visar att också SR är kommersialiserat idag.
Davies föreslår att innehållsdeklarera nyheter för att sätta press på medieproducenterna. Och det kan vara en lösning. För om alltför många falska uppgifter publiceras undermineras läsarnas, tittarnas och lyssnarnas förtroende. Publiken försvinner förmodligen automatiskt eftersom de vill veta att det de läser, ser och hör är sant. Men om public service, som anser vara mer trovärdigt medier än andra medier i undersökningar, också sänder ut falska nyheter har vi ett stort problem framför oss. Vi svenskar måste ge public service mer pengar för TV- och radioproduktion så att vi ges en nyanserad och framförallt trovärdig bild av verkligheten. Vi bör göra en revidering av PO/PON och utöka granskningen av press. Och vi bör se över de regler som gäller för journalistisk produktion och ytterligare diskutera journalistens roll.
De som äger och slutligen producerar media har störst del i att det har blivit så här men också politiker och delvis den enskilde journalisten. Göran Rosenberg skriver i ”Tankar om journalistik” att Jan Stenbeck hade åsikter om både tidningar och TV-program. Enligt Davies har ägarna alltid lagt sig i produktionen men kanske inte fullt lika mycket som idag. Men Rosenberg sätter fingret på en annan viktig aspekt nämligen att trovärdigheten hänger samman med avsikten. Medieföretaget måste självklart gå med ekonomisk vinst men materialet måste publiceras i enlighet med de lagar och regler som gäller för press, radio- och TV. Mediernas tre uppgifter, enligt 1994 års pressutredning, är att ge information, granska och vara ett forum för debatt. Och dessa tre uppgifter måste tas på allvar. Om inte detta tas på allvar borde medieföretagen inte få fortsätta producera media, anser jag. Den enskilde journalisten kan stå upp för sina journalistiska ideal som att uppgifterna ska utföras enligt journalistisk etik, krav på objektivitet (sanning, relevans, balans och neutral presentation) och källkritik (all fakta ska ha en klart angiven uppgiftslämnare eller på annat sätt vara tillfredställande bekräftade). Davies vill att alla journalister ska kräva tid vid nyhetsdesken och påpeka att den här nyheten är viktig trots att den inte genererar pengar. Och detta kan varje enskild journalist göra. På så vis kan vi i alla fall vinna små framsteg. Men en motarbetad journalist har dessvärre oftast att välja mellan att byta arbetsgivare eller att rätta in sig i leden. Det är inte alltid så enkelt.
/Camilla Petersson
fredag 4 april 2008
Blogguppgift C: Journalistik som tar plats
Blogguppgift C: Journalistik som tar plats
Christer Berglund har skrivit boken ”I dödens väntrum”. Det är den sista berättelsen av totalt 15 stycken som har gett boken dess titel. Bokens första del skildrar människor som är brutala våldsmän, andra delen skildrar människor som är kända personer och sista delen skildrar människor av olika slag. I den första delen går Berglund bakom rubrikerna och visar att det alltid finns en människa i varje mördare och en orsak till varför mordet skedde. När vi läser i tidningar om mord väcks vår avsky för mördaren men Berglund vill ge oss en bakgrund och omständigheter som vi annars inte får. Och detta gör han väldigt bra. Oftast ligger självklart mentala sjukdomar bakom morden. Och kanske att Berglund vill med dessa berättelser fokusera på att alla människor har rätt till en andra chans? Det kunde kanske ha varit du eller jag som under liknande omständigheter mördat. Jag tror att han vill krympa utrymmet mellan ”vi och dem” med sina berättelser.
Jag vill lyfta fram tre berättelser som jag särskilt uppskattar. I ”Privat med porrkungen” får vi veta mer om Berth Milton som äger Private Media Group. Milton Jr höll själv tidningen Private så långt ifrån sig som han kunde men pengarna var det enda skälet att ta sig an företaget. Berglund sätter fokus på dubbelmoralen.
I ”Janne Josefssons mörka hemlighet” visar Berglund att även Josefsson har brister. Josefsson är en förebild för mig som journalist då han vågar ställa tuffa frågor och belysa saker som annars inte tas upp till ytan i medierna. Men Berglund pekar på att även Josefsson kan ta till diskutabla metoder som när han i SVT:s Striptease skulle ha tvingat Taxi Göteborg till en svartkörning.
”I dödens väntrum” skildras mötet mellan en man och en kvinna som bara fick 56 dagar tillsammans eftersom döden satte stopp för deras kärlekshistoria. Berglund sätter fokus på livet och döden.
Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, skriver i förordet till boken att ”Christer Berglund är en verklighetsartist”. Och jag håller med honom. Berglund skriver om saker vi egentligen inte vill veta. Som att mördare också är människor eller att Janne Josefsson också har brister. Varken vi själva eller media tycks vilja tränga bakom nyhetsrubrikerna. Berglund skildrar människorna bakom rubrikerna och ger oss en bredare synvinkel på händelserna. Och det gör han verkligen bra. Den här formen av bok med många berättelser var nytt för mig men har bidragit till eftertanke en lång tid framåt. Martin Jönsson uttrycker det ”att berättelserna har kommit att rita om vår världsbild en smula”. Boken har i alla fall ritat om min världsbild en smula. Jag hoppas att du låter boken också rita om din världsbild en smula. ”I dödens väntrum” är verkligen en läsvärd bok.
Författaren anser att han själv är en usel nyhetsreporter. Men jag menar tvärtom att Berglund är utmärkt nyhetsreporter eftersom han ser och låter oss se det som vi annars inte ser. Han tränger in i nyheterna på djupet. Och förmodligen stoppades han som nyhetsreporter av medielogiken. För oftast finns tyvärr inte utrymme för sådant berättande i media.
Om en bok ska benämnas journalistik så ställs krav på sanning, källkritik och etik. Men om en bok ska benämnas skönlitteratur ställs inte krav på sanning, källkritik och etik. Litteratur brukar delas in i skönlitteratur med ett påhittat innehåll och facklitteratur med ett dokumentärt innehåll. Det skönlitterära sättet att uttrycka sig utgår från fantasin och det dokumentära sättet att uttrycka sig utgår från fakta. Boken är varken enbart journalistik eller skönlitteratur och därmed kan inte krav på sanning, källkritik och etik ställas. Det är ändå det dokumentära som är i fokus i Berglunds bok, anser jag. ”Allt skildras ur någons ögon” skriver Jan Gradvall om objektivitet i Sydsvenskan 060115. Boken skildras ur Berglunds ögon och vi får därmed läsa vad han ser, och inte ser. Och Berglund hanterar den här typen av journalistik bra, tycker jag. Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan 060115 att new journalism ger oss läsare ”det bästa av två världar” genom att kombinera journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Och så är det faktiskt. Jag anser att boken ska benämnas litterär journalistik och inte journalistisk litteratur. Berglund utgår främst från journalistisk fakta som uttrycks med litteraturens inlevelseförmåga. Men valet är inte självklart.
Fördelar med journalistik i den här formen är att vi får veta än mer om händelser men nackdelar är att vi inte kan vara säkra på om innehållet i texten verkligen är sant. Berglunds texter har tidigare publicerats i Café, Dolly, Metallarbetaren, Upp & Ner, och Tur & Retur. Bokens prolog har publicerats i Sveriges Tidskrifter och dess epilog i Dagens Nyheter. De publicerade texterna borde kanske därför vara producerade i enlighet med krav om sanning, källkritik och etik. Men vad som är sanning får läsaren själv bedöma.
/Camilla Petersson
Christer Berglund har skrivit boken ”I dödens väntrum”. Det är den sista berättelsen av totalt 15 stycken som har gett boken dess titel. Bokens första del skildrar människor som är brutala våldsmän, andra delen skildrar människor som är kända personer och sista delen skildrar människor av olika slag. I den första delen går Berglund bakom rubrikerna och visar att det alltid finns en människa i varje mördare och en orsak till varför mordet skedde. När vi läser i tidningar om mord väcks vår avsky för mördaren men Berglund vill ge oss en bakgrund och omständigheter som vi annars inte får. Och detta gör han väldigt bra. Oftast ligger självklart mentala sjukdomar bakom morden. Och kanske att Berglund vill med dessa berättelser fokusera på att alla människor har rätt till en andra chans? Det kunde kanske ha varit du eller jag som under liknande omständigheter mördat. Jag tror att han vill krympa utrymmet mellan ”vi och dem” med sina berättelser.
Jag vill lyfta fram tre berättelser som jag särskilt uppskattar. I ”Privat med porrkungen” får vi veta mer om Berth Milton som äger Private Media Group. Milton Jr höll själv tidningen Private så långt ifrån sig som han kunde men pengarna var det enda skälet att ta sig an företaget. Berglund sätter fokus på dubbelmoralen.
I ”Janne Josefssons mörka hemlighet” visar Berglund att även Josefsson har brister. Josefsson är en förebild för mig som journalist då han vågar ställa tuffa frågor och belysa saker som annars inte tas upp till ytan i medierna. Men Berglund pekar på att även Josefsson kan ta till diskutabla metoder som när han i SVT:s Striptease skulle ha tvingat Taxi Göteborg till en svartkörning.
”I dödens väntrum” skildras mötet mellan en man och en kvinna som bara fick 56 dagar tillsammans eftersom döden satte stopp för deras kärlekshistoria. Berglund sätter fokus på livet och döden.
Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska Dagbladet, skriver i förordet till boken att ”Christer Berglund är en verklighetsartist”. Och jag håller med honom. Berglund skriver om saker vi egentligen inte vill veta. Som att mördare också är människor eller att Janne Josefsson också har brister. Varken vi själva eller media tycks vilja tränga bakom nyhetsrubrikerna. Berglund skildrar människorna bakom rubrikerna och ger oss en bredare synvinkel på händelserna. Och det gör han verkligen bra. Den här formen av bok med många berättelser var nytt för mig men har bidragit till eftertanke en lång tid framåt. Martin Jönsson uttrycker det ”att berättelserna har kommit att rita om vår världsbild en smula”. Boken har i alla fall ritat om min världsbild en smula. Jag hoppas att du låter boken också rita om din världsbild en smula. ”I dödens väntrum” är verkligen en läsvärd bok.
Författaren anser att han själv är en usel nyhetsreporter. Men jag menar tvärtom att Berglund är utmärkt nyhetsreporter eftersom han ser och låter oss se det som vi annars inte ser. Han tränger in i nyheterna på djupet. Och förmodligen stoppades han som nyhetsreporter av medielogiken. För oftast finns tyvärr inte utrymme för sådant berättande i media.
Om en bok ska benämnas journalistik så ställs krav på sanning, källkritik och etik. Men om en bok ska benämnas skönlitteratur ställs inte krav på sanning, källkritik och etik. Litteratur brukar delas in i skönlitteratur med ett påhittat innehåll och facklitteratur med ett dokumentärt innehåll. Det skönlitterära sättet att uttrycka sig utgår från fantasin och det dokumentära sättet att uttrycka sig utgår från fakta. Boken är varken enbart journalistik eller skönlitteratur och därmed kan inte krav på sanning, källkritik och etik ställas. Det är ändå det dokumentära som är i fokus i Berglunds bok, anser jag. ”Allt skildras ur någons ögon” skriver Jan Gradvall om objektivitet i Sydsvenskan 060115. Boken skildras ur Berglunds ögon och vi får därmed läsa vad han ser, och inte ser. Och Berglund hanterar den här typen av journalistik bra, tycker jag. Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan 060115 att new journalism ger oss läsare ”det bästa av två världar” genom att kombinera journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Och så är det faktiskt. Jag anser att boken ska benämnas litterär journalistik och inte journalistisk litteratur. Berglund utgår främst från journalistisk fakta som uttrycks med litteraturens inlevelseförmåga. Men valet är inte självklart.
Fördelar med journalistik i den här formen är att vi får veta än mer om händelser men nackdelar är att vi inte kan vara säkra på om innehållet i texten verkligen är sant. Berglunds texter har tidigare publicerats i Café, Dolly, Metallarbetaren, Upp & Ner, och Tur & Retur. Bokens prolog har publicerats i Sveriges Tidskrifter och dess epilog i Dagens Nyheter. De publicerade texterna borde kanske därför vara producerade i enlighet med krav om sanning, källkritik och etik. Men vad som är sanning får läsaren själv bedöma.
/Camilla Petersson
måndag 3 mars 2008
Blogguppgift B: Pressetik och murvelmoral
Blogguppgift B: Pressetik och murvelmoral
Enligt Nils Funcke är svenska regeringsformen (RF), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetslagen (YGL) bland de främsta i världen. Han skriver att det alltid stått en strid om tryck- och yttrandefriheten där försök till påverkan har gjort men att pressen oftast lyckats stå emot. Och jag trodde därmed att svensk press var lika stark än idag men så är det inte enligt dagens svenska medieforskare.
För svenska medieforskare skriver i DN (050926) på ”Dagen debatt” att svenska medier får dåligt betyg när det gäller pressetik. Sverige hamnar därför på samma betyg som länder där det inte råder full pressfrihet. Och pressens granskningssystem, Pressombudsmannen (PO) och Pressombudsnämnden (PON), har försvagats enligt en studie. Hur kan det ha blivit så?
Medieforskarna anser att expansion inom medieområdet med många nya kanaler och därmed den intensifierade konkurrensen mellan medierna samt värdeförändringar i samhället som påverkat synen på journalistiken kan vara tänkbara faktorer bakom förändringarna.
Expansionen inom medieområdet har utvecklats till fler stora mediekonglomerat där stora bolag köper upp de små mediebolagen. Detta leder självklart till intensifierad konkurrens. Det gäller att vara först med en nyhet för att locka flest lyssnare, tittare och läsare. Och detta har medfört att medierna ofta överträffar varandra i att våga publicera alltfler uppgifter. Man lär av varandra att våga bryta mot god publicistiks sed.
Det är inte värdeförändringar i samhället som har påverkat journalistiken utan att det är mediebolagen eller snarare dess (chef)redaktörer som står för värdeförändringen. För det är (chef)redaktörerna som är ansvarig utgivare för det journalistiska materialet. Murvlarnas moral är det oftast inget fel på eftersom de som arbetstagare har att inrätta sig i medielogiken. Makten över medierna finns högre upp i hierarkin, bland redaktörer och ägare. Jag vill därmed ge ett exempel från PO/PON:s hemsida som belyser detta.
År 2006 rapporterade medierna om en man som var misstänkt för en serie överfall och våldtäkter på sammanlagt åtta kvinnor i Umeå mellan 1998 och 2005. Pressen kallade honom ”Hagamannen”. Expressens publicering om ”Hagamannen” den 30 mars år 2006 anmäldes till Pressombudsmannen (PO), av både mannen och mannens anhöriga. På löpsedeln och förstasidan presenterades han med foto, förnamn och ålder. Och inne i tidningen stod även hans efternamn, bostadsort, yrke och arbetsplats. Bilder visades av honom som ung och vuxen samt på dennes bostad. De publicitetsregler som Expressen åsidosatte var att respektera den personliga integriteten, vara varsam med bilder och vara försiktig med namn.
PO gjorde bedömningen att Expressen skulle klandras för att inte ha iakttagit god publicistisk sed gällande för bådas anmälan. Bedömningen grundas på att publiceringen inte kunde försvaras av allmänintresset.
PON ansåg att publiceringen kunde försvaras av ”det utomordentligt stora allmänintresset” och skäl till att klandra Expressen förelåg inte gällande mannens anmälan. PON ansåg däremot att publicerade uppgifter medfört publicitetsskada för mannens sambo och barn, och Expressen hade därmed brutit mot god publicistisk sed gällande för de anhörigas anmälan.
Expressen anser att de rapporterade sakligt och fritt från spekulationer för att ge allmänheten fakta. Man poängterade att personen i fråga ännu inte var dömd. Och därmed har Expressen följt publicitetsregeln att ge korrekta nyheter. Expressen har delvis rätt i att publiceringen av uppgifterna kunde försvaras av allmänintresset eftersom det faktiskt är mediernas uppgift att informera. Mina åsikter i ärendet är i enlighet med PO och hans klander av tidningen är riktig då Expressen faktiskt har brutit mot god publicistisk sed. Expressen borde ha avvaktat med att uppge mannens identitet och bild, anser jag. Dessa uppgifter borde ha uppgetts först när häktningsförhandlingarna i tingsrätten inletts eftersom uppgifterna då blir offentliga handlingar och därmed tillgängliga för vem som helst.
PO nämner att publiceringen skedde i ett läge då det inte kunde uteslutas att utpekandet skulle försvåra brottsutredningen. Och med tanke på detta skulle klander av Expressen kunna utgöras av att grovt bryta mot god publicistisk sed, tycker jag. Om jag minns rätt så medförde publiceringen att en av de misshandlade kvinnornas vittnesmål ansågs vara mindre trovärdigt då hon kunde ha påverkats av mediernas bild av den åtalade mannen. Att pressen publicerar uppgifter som kan påverka utgången i juridiska domar är inte acceptabelt, tycker jag. För min del räcker det om medierna uppger färre uppgifter än vad de gjorde. Mannens ålder och en viss bakgrund är intressant men identitet (som namn eller bild) bör inte redovisas förrän domstolsförhandlingarna inleds. Och jag kan inte vara ensam om dessa åsikter, tror jag.
Hur ska vi stoppa denna utveckling och återskapa ett bättre betyg när det gäller pressetik?
En väg är att se över PO/PON. Uppfattningarna om vilka publicistiska principer som är ”goda” samt vilken roll som PO/PON egentligen ska spela modifieras fortlöpande. En ny revidering bör göras då den senaste är gjord för över18 år sedan och eftersom pressens granskningssystem verkar ha försvagats. Och det gäller även att göra PO mer känt för människor. För studier visar att PON är särskilt okänd. Straffskalan bör ses över för idag består straffet i att publicera nämndens kritik och i att betala en avgift på mellan 10 000- 25 000 kronor. Inte tillräckligt avskräckande, anser jag.
En annan väg är att vi som konsumenter har makt och kan välja att avstå från att köpa dessa kvällstidningar. För kvällspressen är ledande när det gäller att förbise publicitetsreglerna, anser jag. Den bästa vägen är att medierna ser till att följa de publicitetsregler som finns uppställda. Vi måste kunna lita på att det vi läser, hör eller ser är sant. Om alltför många osanningar förekommer förlorar vi tillit och förtroende till medierna. Och detta leder slutligen till en avtagande publik.
/Camilla Petersson
Enligt Nils Funcke är svenska regeringsformen (RF), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetslagen (YGL) bland de främsta i världen. Han skriver att det alltid stått en strid om tryck- och yttrandefriheten där försök till påverkan har gjort men att pressen oftast lyckats stå emot. Och jag trodde därmed att svensk press var lika stark än idag men så är det inte enligt dagens svenska medieforskare.
För svenska medieforskare skriver i DN (050926) på ”Dagen debatt” att svenska medier får dåligt betyg när det gäller pressetik. Sverige hamnar därför på samma betyg som länder där det inte råder full pressfrihet. Och pressens granskningssystem, Pressombudsmannen (PO) och Pressombudsnämnden (PON), har försvagats enligt en studie. Hur kan det ha blivit så?
Medieforskarna anser att expansion inom medieområdet med många nya kanaler och därmed den intensifierade konkurrensen mellan medierna samt värdeförändringar i samhället som påverkat synen på journalistiken kan vara tänkbara faktorer bakom förändringarna.
Expansionen inom medieområdet har utvecklats till fler stora mediekonglomerat där stora bolag köper upp de små mediebolagen. Detta leder självklart till intensifierad konkurrens. Det gäller att vara först med en nyhet för att locka flest lyssnare, tittare och läsare. Och detta har medfört att medierna ofta överträffar varandra i att våga publicera alltfler uppgifter. Man lär av varandra att våga bryta mot god publicistiks sed.
Det är inte värdeförändringar i samhället som har påverkat journalistiken utan att det är mediebolagen eller snarare dess (chef)redaktörer som står för värdeförändringen. För det är (chef)redaktörerna som är ansvarig utgivare för det journalistiska materialet. Murvlarnas moral är det oftast inget fel på eftersom de som arbetstagare har att inrätta sig i medielogiken. Makten över medierna finns högre upp i hierarkin, bland redaktörer och ägare. Jag vill därmed ge ett exempel från PO/PON:s hemsida som belyser detta.
År 2006 rapporterade medierna om en man som var misstänkt för en serie överfall och våldtäkter på sammanlagt åtta kvinnor i Umeå mellan 1998 och 2005. Pressen kallade honom ”Hagamannen”. Expressens publicering om ”Hagamannen” den 30 mars år 2006 anmäldes till Pressombudsmannen (PO), av både mannen och mannens anhöriga. På löpsedeln och förstasidan presenterades han med foto, förnamn och ålder. Och inne i tidningen stod även hans efternamn, bostadsort, yrke och arbetsplats. Bilder visades av honom som ung och vuxen samt på dennes bostad. De publicitetsregler som Expressen åsidosatte var att respektera den personliga integriteten, vara varsam med bilder och vara försiktig med namn.
PO gjorde bedömningen att Expressen skulle klandras för att inte ha iakttagit god publicistisk sed gällande för bådas anmälan. Bedömningen grundas på att publiceringen inte kunde försvaras av allmänintresset.
PON ansåg att publiceringen kunde försvaras av ”det utomordentligt stora allmänintresset” och skäl till att klandra Expressen förelåg inte gällande mannens anmälan. PON ansåg däremot att publicerade uppgifter medfört publicitetsskada för mannens sambo och barn, och Expressen hade därmed brutit mot god publicistisk sed gällande för de anhörigas anmälan.
Expressen anser att de rapporterade sakligt och fritt från spekulationer för att ge allmänheten fakta. Man poängterade att personen i fråga ännu inte var dömd. Och därmed har Expressen följt publicitetsregeln att ge korrekta nyheter. Expressen har delvis rätt i att publiceringen av uppgifterna kunde försvaras av allmänintresset eftersom det faktiskt är mediernas uppgift att informera. Mina åsikter i ärendet är i enlighet med PO och hans klander av tidningen är riktig då Expressen faktiskt har brutit mot god publicistisk sed. Expressen borde ha avvaktat med att uppge mannens identitet och bild, anser jag. Dessa uppgifter borde ha uppgetts först när häktningsförhandlingarna i tingsrätten inletts eftersom uppgifterna då blir offentliga handlingar och därmed tillgängliga för vem som helst.
PO nämner att publiceringen skedde i ett läge då det inte kunde uteslutas att utpekandet skulle försvåra brottsutredningen. Och med tanke på detta skulle klander av Expressen kunna utgöras av att grovt bryta mot god publicistisk sed, tycker jag. Om jag minns rätt så medförde publiceringen att en av de misshandlade kvinnornas vittnesmål ansågs vara mindre trovärdigt då hon kunde ha påverkats av mediernas bild av den åtalade mannen. Att pressen publicerar uppgifter som kan påverka utgången i juridiska domar är inte acceptabelt, tycker jag. För min del räcker det om medierna uppger färre uppgifter än vad de gjorde. Mannens ålder och en viss bakgrund är intressant men identitet (som namn eller bild) bör inte redovisas förrän domstolsförhandlingarna inleds. Och jag kan inte vara ensam om dessa åsikter, tror jag.
Hur ska vi stoppa denna utveckling och återskapa ett bättre betyg när det gäller pressetik?
En väg är att se över PO/PON. Uppfattningarna om vilka publicistiska principer som är ”goda” samt vilken roll som PO/PON egentligen ska spela modifieras fortlöpande. En ny revidering bör göras då den senaste är gjord för över18 år sedan och eftersom pressens granskningssystem verkar ha försvagats. Och det gäller även att göra PO mer känt för människor. För studier visar att PON är särskilt okänd. Straffskalan bör ses över för idag består straffet i att publicera nämndens kritik och i att betala en avgift på mellan 10 000- 25 000 kronor. Inte tillräckligt avskräckande, anser jag.
En annan väg är att vi som konsumenter har makt och kan välja att avstå från att köpa dessa kvällstidningar. För kvällspressen är ledande när det gäller att förbise publicitetsreglerna, anser jag. Den bästa vägen är att medierna ser till att följa de publicitetsregler som finns uppställda. Vi måste kunna lita på att det vi läser, hör eller ser är sant. Om alltför många osanningar förekommer förlorar vi tillit och förtroende till medierna. Och detta leder slutligen till en avtagande publik.
/Camilla Petersson
måndag 18 februari 2008
Blogguppgift A: Nyhetsvärdering
Vad som blir nyheter är inte alls slumpartat, enligt dagens medieforskare. Hvitfeldts nyhetsvärderingsformel visar att det finns typiska egenskaper hos de möjliga nyheterna som ökar sannolikheten att de blir faktiska nyheter. En händelse som pågår, som direkt berör och som äger rum i närheten har det största nyhetsvärdet, enligt Prakkes modell. Nyhetsvärdering handlar alltså om urval men också om presentation. Nyheter blir därför sådant som passar mediernas format, dess organisation, interna arbetsvillkor, normer och behov av uppmärksamhet. Och idag ser vi att medierna ofta nyhetsvärderar likadant eftersom det är samma händelser som tycks bli nyheter inom press, radio och TV.
I Dagens Nyheter (DN) 080211 finns en nyhetsartikel ”Bankrån på Norrmalm” som belyser att en ensam gärningsman rånade Handelsbanken i centrala Stockholm. Nyheten kommer från det lokala nyhetsomloppet som är knutet till en region där tyngdpunkten är brott och olyckor. Bankrånet är ett brott som sker just nu i Stockholm gör nyheten extra viktig för DN:s läsare som mestadels är stockholmare. Enligt Hvitfelts nyhetsvärderingsformel blev bankrånet en nyhet därför att det handlar om ett brott, har kort geografiskt avstånd till händelsen och anses viktig.
I Svenska Dagbladet (SvD) 080211 finns en nyhetsartikel ”Obama kan vara förbi Clinton” som belyser den pågående kampen om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat i USA, Obama eller Clinton. Nyheten kommer från det globala nyhetsomloppet där tyngdpunkten är ekonomi och politik. SvD har grundat sin nyhetsartikel på nyhetsbyrån AFP:s uppgifter, genom TT Washington. Politik i USA påverkar även andra länder som Sverige och därför är nyheten viktig även för oss samt SvD:s läsare. Enligt Hvitfelts nyhetsvärderingsformel blev Obama en nyhet därför att det handlar om politik, har kort kulturellt avstånd, handlar om elitpersoner och anses viktig.
I Dagens Nyheter 080212 finns en nyhetsartikel ”Tito Beltran besviken” som belyser att Beltran har i Stockholms Tingsrätt blivit fälld för våldtäkt. Att nyheten är viktig för oss eller DN:s läsare beror på att nyheten främst handlar om ett brott och att den åtalade är en känd person. För nyheter om kändisar har alltid högt läsvärde. Att DN skriver om kändisar sker oftast då de har begått ett brott, inte annars. Och detta menar jag ger dagspressen högre trovärdighet än kvällspressen. Annars är det kvällspressen som skriver om kändisar just för att de är kändisar, eftersom nyheter om kändisar enligt statistik ökar försäljningen av lösnummer. Beltrans åtal blev en följetong i kvällspressen före och i samband med domen. Enligt Hvitfelts nyhetsvärderingsformel blev Beltran en nyhet därför att det handlar om brott, har negativa inslag, handlar om elitpersoner och anses viktig.
Analysen av de tre nyhetsartiklarna visar verkligen att Hvitfelts nyhetsvärderingsformel och Prakkes modell stämmer.
Slutligen vill jag kommentera den hårda konkurrens som idag råder mellan de olika mediebolagen. Konkurrensen har gjort att etik och moral ibland åsidosätts i jakten på nyheter. Och en sådan utveckling är inte bra vare sig för medierna eller för de personer som medierna beskriver, tycker jag. Nu verkar dock medierna inte avslöjat Beltrans identitet innan åtal var väckt, vilket visar på respekt för individen. Men uppgifter om en kändis som var föremål för brottsutredning gällande för våldtäkt fanns inom kvällspressen mycket tidigt, enbart i syfte att genom spekulationer sälja lösnummer såklart.
Vad som blir nyheter är inte alls slumpartat, enligt dagens medieforskare. Hvitfeldts nyhetsvärderingsformel visar att det finns typiska egenskaper hos de möjliga nyheterna som ökar sannolikheten att de blir faktiska nyheter. En händelse som pågår, som direkt berör och som äger rum i närheten har det största nyhetsvärdet, enligt Prakkes modell. Nyhetsvärdering handlar alltså om urval men också om presentation. Nyheter blir därför sådant som passar mediernas format, dess organisation, interna arbetsvillkor, normer och behov av uppmärksamhet. Och idag ser vi att medierna ofta nyhetsvärderar likadant eftersom det är samma händelser som tycks bli nyheter inom press, radio och TV.
I Dagens Nyheter (DN) 080211 finns en nyhetsartikel ”Bankrån på Norrmalm” som belyser att en ensam gärningsman rånade Handelsbanken i centrala Stockholm. Nyheten kommer från det lokala nyhetsomloppet som är knutet till en region där tyngdpunkten är brott och olyckor. Bankrånet är ett brott som sker just nu i Stockholm gör nyheten extra viktig för DN:s läsare som mestadels är stockholmare. Enligt Hvitfelts nyhetsvärderingsformel blev bankrånet en nyhet därför att det handlar om ett brott, har kort geografiskt avstånd till händelsen och anses viktig.
I Svenska Dagbladet (SvD) 080211 finns en nyhetsartikel ”Obama kan vara förbi Clinton” som belyser den pågående kampen om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat i USA, Obama eller Clinton. Nyheten kommer från det globala nyhetsomloppet där tyngdpunkten är ekonomi och politik. SvD har grundat sin nyhetsartikel på nyhetsbyrån AFP:s uppgifter, genom TT Washington. Politik i USA påverkar även andra länder som Sverige och därför är nyheten viktig även för oss samt SvD:s läsare. Enligt Hvitfelts nyhetsvärderingsformel blev Obama en nyhet därför att det handlar om politik, har kort kulturellt avstånd, handlar om elitpersoner och anses viktig.
I Dagens Nyheter 080212 finns en nyhetsartikel ”Tito Beltran besviken” som belyser att Beltran har i Stockholms Tingsrätt blivit fälld för våldtäkt. Att nyheten är viktig för oss eller DN:s läsare beror på att nyheten främst handlar om ett brott och att den åtalade är en känd person. För nyheter om kändisar har alltid högt läsvärde. Att DN skriver om kändisar sker oftast då de har begått ett brott, inte annars. Och detta menar jag ger dagspressen högre trovärdighet än kvällspressen. Annars är det kvällspressen som skriver om kändisar just för att de är kändisar, eftersom nyheter om kändisar enligt statistik ökar försäljningen av lösnummer. Beltrans åtal blev en följetong i kvällspressen före och i samband med domen. Enligt Hvitfelts nyhetsvärderingsformel blev Beltran en nyhet därför att det handlar om brott, har negativa inslag, handlar om elitpersoner och anses viktig.
Analysen av de tre nyhetsartiklarna visar verkligen att Hvitfelts nyhetsvärderingsformel och Prakkes modell stämmer.
Slutligen vill jag kommentera den hårda konkurrens som idag råder mellan de olika mediebolagen. Konkurrensen har gjort att etik och moral ibland åsidosätts i jakten på nyheter. Och en sådan utveckling är inte bra vare sig för medierna eller för de personer som medierna beskriver, tycker jag. Nu verkar dock medierna inte avslöjat Beltrans identitet innan åtal var väckt, vilket visar på respekt för individen. Men uppgifter om en kändis som var föremål för brottsutredning gällande för våldtäkt fanns inom kvällspressen mycket tidigt, enbart i syfte att genom spekulationer sälja lösnummer såklart.
måndag 28 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)